MLC Logo 

36 frågor om Förintelsen
 

1. Till vilken historisk tidsperiod hänför man begreppet Förintelsen?
Begreppet Förintelsen avser perioden från 30 januari 1933, då Hitler blev kansler i Tyskland, till 8 maj 1945, då de västallierades seger innebar slut på kriget i Europa.
[ top ]
2. Hur många judar mördades under Förintelsen?
Det är omöjligt att fastställa det exakta antalet judiska offer men enligt statistiska uppgifter var summan över 5.860.000. De flesta sakkunniga godtar sex miljoner som en avrundad siffra.
[ top ]
3. Hur många icke-judiska civila mördades under andra världskriget?
Det är omöjligt att fastställa det exakta antalet, men den allmänt erkända siffran är ca 5.000.000. Nazisterna och deras medhjälpare mördade och förföljde bl.a. följande grupper: zigenare, serber, den polska intelligentsian, motståndskämpar i alla länder, tyska motståndare till nazismen, homosexuella, Jehovas vittnen, kriminella och "asociala" som t.ex tiggare, lösdrivare och gatuförsäljare.
[ top ]
4. Vilka judiska församlingar drabbades av förluster under Förintelsen?
Varje judisk församling i det ockuperade Europa drabbades under Förintelsen av förluster. Judarna från de judiska församlingarna i Nordafrika blev förföljda, men de blev inte deporterade till dödslägren och inte heller blev de systematiskt mördade.
[ top ]
5. Vad är ett utrotningsläger? Hur många sådana fanns det? Var fanns de?
Ett utrotningsläger är ett koncentrationsläger med speciell apparatur avsedd för systematiskt massmord. Det fanns sex sådana läger:

Auschwitz-Birkenau, Belzec, Chelmno, Majdanek, Sobibor, Treblinka.

Alla fanns i ockuperat Polen

[ top ]
6. Hur många judar blev mördade i varje land och hur många var de procentuellt sett, jämfört med den judiska befolkningen före krigets början?
Antal dödade judar i europeiska länder, totalt och i % av respektive judisk befolkning före kriget.

Land._________ Antal.___ %.__ Belgien 28 900 44 Bulgarien 0 Böhmen/ Mähren 78 150 66,1 Danmark 60 0,7 Estland 2 000 44,4 Finland 7 0,3 Frankrike 77 320 22,1 Grekland 67 000 86,6 Holland 100 000 71,4 Italien 7 680 17,3 Jugoslavien 63 300 81 Lettland 71 500 78,1 Litauen 143 000 85,1 Luxemburg 1 950 55,7 Norge 762 44,8 Polen 3 000 000 90,9 Rumänien 287 000 47,1 Slovakien 71 320 79,8 Sovjet 1 100 000 36,4 Tyskland 141 000 25 Ungern 569 000 69 Österrike 50 000 27 ________________________________

(Källa: Encyclopedia of the Holocaust)
[ top ]
7. Vad betyder termen "Den slutliga lösningen" och vad är dess ursprung?
Termen "Den slutliga lösningen" (Endlösung ) avser Tysklands planer på att mörda alla judar i Europa. Termen användes bl.a av tyska tjänstemän på Wannsee konferensen (Berlin, 20 januari 1942) där olika metoder för att verkställa dessa planer diskuterades.
[ top ]

8. När började "Den slutliga lösningen" att implementeras?
Under Tredje Rikets första år dödades tusentals judar genom direkta mord utförda av nazisterna och även till följd av de diskriminerande åtgärder som judarna utsattes för. Det systematiska massmördandet påbörjades när Tyskland invaderade Sovjetunionen i juni 1941.
[ top ]
9. Hur bestämde tyskarna vem som var jude?
Den 14 november 1935 proklamerades att följande personer skulle definieras som judar:
  • Den som hade tre judiska far- eller morföräldrar.
  • Den som hade två judiska far- eller morföräldrar och var medlem i Judiska Församlingen den 15 september 1935 eller blev därefter antagen som medlem.
  • Den som var gift med en jude eller en judinna den 15 september 1935 eller gifte sig därefter.
  • Den som var född i ett äktenskap eller utomäktenskaplig förbindelse med en jude den 15 september 1935 eller senare.
[ top ]
10. Hur behandlade tyskarna den som hade judiskt ursprung ("blod") men som inte var klassificerad som jude?
De som inte var klassificerade som judar men som hade judiskt "blod" blev kategoriserade som Mischlinge (tillhörande "blandras") och blev uppdelade i två grupper:

Första gradens Mischling var den som hade två judiska far- eller morföräldrar.
Andra gradens Mischling var den som hade en judisk far- eller morförälder.

Den som kategoriserades som Mischling blev officiellt utesluten från medlemskap i Nazistpartiet och alla övriga partiorganisationer (t.ex. SA , SS , osv). Även om en Mischlinge blev inkallad i tyska armén kunde den inte bli officerare. Mischlinge blev även uteslutna från statliga anställningar och från vissa yrken (Under särskilda omständigheter kunde dispens medges för enskilda Mischlinge .) Nazitjänstemän övervägde sterilisering av Mischlinge men dessa planer blev aldrig verkställda. Under andra världskriget deporterades första gradens Mischlinge från koncentrationsläger till utrotningsläger.

[ top ]
11. Vilka var de första åtgärder mot judar som vidtogs av nazisterna?
De första åtgärderna mot judar omfattade följande:
1 april 1933 Bojkott av judiska affärer och affärsrörelser.

7 april 1933 Enligt Lagen om "nyetablering av statsförvaltningen" uteslöts alla icke- arier från statsförvaltningen (en icke-arier definierades

11 april 1933 som den som har en judisk förälder eller far- eller morförälder). I början beviljades dispens för dem som hade arbetat sedan augusti 1914, för tyska veteraner från första världskriget och för dem som under första världskriget hade förlorat en far eller en son i kriget för Tyskland eller dess allierade.

7 april 1933 Enligt Lagen om inträde till juristyrket förbjöds inträde av advokater med icke-ariskt ursprung till Advokatsamfundet. Icke-ariska medlemmar av Advokatsamfundet fråntogs rätten att utöva sitt yrke (Dispenser beviljades i de fall som ovan noterats enligt Lagen om "nyetablering av statsförvaltningen"). Lagar med liknande innehåll stiftades för judiska taxeringsmän, jurymedlemmar och domare i tvistemål.

22 april 1933 Enligt Förordningen om läkartjänster inom den allmänna sjukförsäkringen stoppades ersättning av kostnader till patienter som anlitat icke- ariska läkare. Dispens gavs för judiska läkare som var krigsveteraner eller som lidit av kriget.

25 april 1933 Enligt Lagen mot överbefolkning av tyska skolor begränsades antalet judiska elever till 1,5% av elevkåren i tyska gymnasieskolor. I de samhällen där judar utgjorde mer än 5% av befolkningen tilläts andelen judiska elever uppgå till 5% av elevkåren. I början ansågs inte barn till judiska krigsveteraner ingå i kvoten. En judisk elev definierades som ett barn med två icke-ariska föräldrar.

[ top ]
12. Planerade nazisterna redan från regimens början att mörda judar?
Denna fråga är en av de svåraste att besvara. Vid flera tillfällen talade Hitler om att döda judar, både i sina tidiga skrifter (Mein Kampf ) och i olika tal under 30-talet. Det är dock tämligen säkert att nazisterna före 1941 inte hade någon konkret plan för att systematiskt förinta judarna. Antagligen fattades beslutet om ett systematiserat mördande av judarna under sen vinter eller tidig vår 1941, i samband med beslutet att invadera Sovjetunionen.
[ top ]
13. När etablerades det första koncentrationslägret och vilka var de första intagna?
Det första koncentrationslägret var Dachau. Det öppnades 11 mars 1933. De första intagna var mest politiska fångar (kommunister eller socialdemokrater), yrkeskriminella, homosexuella, Jehovas vittnen och "asociala" (tiggare, lösdrivare och gatuförsäljare). I Dachau internerades även andra personer som av nazisterna ansågs problematiska (t ex judiska författare och journalister, advokater, impopulära industrialister och politiska befattningshavare).
[ top ]
14. Vilka grupper i Tyskland ansågs som statsfiender och utsattes därför för förföljelse?
Följande grupper av individer ansågs som Tredje Rikets fiender och förföljdes därför av nazimyndigheter: judar, zigenare, socialdemokrater, andra opponenter till regimen, motståndare till nazism, Jehovas vittnen, homosexuella, yrkeskriminella, "asociala" (t.ex. tiggare, lösdrivare och gatuförsäljare) och mentalt sjuka. Varje individ som ansågs utgöra ett hot mot nazisterna kunde utsättas för förföljelse.
[ top ]
15. Vad var skillnaden mellan förföljelsen av judar och förföljelsen av andra grupper som nazisterna klassificerade som fiender till Tredje Riket?
Judarna tillhörde den enda gruppen som nazisterna valde ut för total systematisk förintelse. Enda sättet för judar att undgå dödsdomen som nazisterna utlyste var att lämna de områden i Europa som nazisterna kontrollerade. Enligt nazisternas plan skulle varje jude dödas. När det gällde kriminella eller fiender till Tredje Riket var det oftast så att deras familjer inte ansågs ansvariga. Om en person blev avrättad eller skickad till ett koncentrationsläger betydde detta således inte att varje medlem i hans familj skulle gå samma öde till mötes. Det var dessutom så att fiender till nazismen i de flesta fall klassificerades som sådana p.g.a deras handlande eller politiska tillhörighet, något som kunde förändras. Men judarna klassificerades som fiender pga deras rastillhörighet, något som aldrig kunde förändras.
[ top ]
16. Varför valdes just judarna ut för utrotning?
För att förklara nazisternas obevekliga hat mot judar måste man förstå deras förvridna världssyn, enligt vilken mänsklig historia var en kamp mellan raserna. Nazisterna såg judar som en icke-ras, vars mål var att härska över världen och som därför utgjorde ett hinder mot ariskt herravälde. Nazisterna trodde att hela historien var en kamp mellan raserna som borde sluta i seger för den överlägsna ariska rasen. Därför ansåg de att det var deras plikt att eliminera judarna eftersom de utgjorde ett hot. Judarnas rastillhörighet ansågs dessutom leda till att de blev yrkeskriminella som aldrig kunde rehabiliteras och som därför var hopplöst korrupta och mindervärdiga. Det råder ingen tvekan om att även andra faktorer bidrog till nazisternas hat mot judar och till deras förvrängda bild av det judiska folket. En faktor var den stereotypa bilden av juden som Kristus mördare, som agent för Satan och som utövare av häxkonster, en bild som hade odlats under flera sekler i den kristna antisemitiska traditionen. Ytterligare en faktor var den politiska och etniska antisemitism som rådde under andra hälften av 1800-talet och i början av 1900-talet. Juden pekades då ut som både ett hot och som medlem av en mindervärdig ras. Dessa faktorer i kombination gjorde att juden utsågs av nazister som måltavla för förföljelse och slutlig förintelse.
[ top ]
17. Vad visste tyska folket om förföljelsen av judar och av andra fiender till nazismen?
Vissa initiala aspekter av naziförföljelsen av judar och andra motståndare var kända för allmänheten i Tyskland. Bojkotten 1 april 1933, aprillagarna och Nürnberglagarna var välkända eftersom de gavs full publicitet. Dessutom blev lagöverträdare offentligt bestraffade och skamfilade. Detsamma gällde även senare åtgärder mot judar. "Kristallnacht" (Natten av Krossat Glas) var en offentlig pogrom som utfördes inför ögonen på hela befolkningen. Även om information om koncentrationslägren inte blev avsiktligt offentliggjord, hade den tyska befolkningen tillgång till mängder av information. Hur de intagna behandlades var allmänt känt, samtidigt som det inte var lätt att få kännedom om exakta detaljer.

Emellertid var genomförandet av "Den slutliga lösningen" och morden på "icke- önskvärda" något som inte offentliggjordes för gemene man. Nazisterna försökte hålla morden hemliga och de vidtog säkerhetsåtgärder för att försäkra sig om att de inte skulle komma till allmän kännedom. Dessa säkerhetsåtgärder lyckades dock endast till viss del. Till exempel protesterade vissa präster offentligt mot eutanasiprogrammet, vilket ledde till att programmet upphörde i augusti 1941. Dessa protester uppstod uppenbarligen till följd av att många personer var medvetna om att nazisterna var i färd med att döda mentalt sjuka personer i speciella institutioner.

Vad gäller judarna var det i Tyskland allmänt känt att de försvann efter det att de skickats österut. Stora delar av den tyska befolkningen hade dock inte klart för sig vad som hade hänt judarna. Naturligtvis fanns det tusentals tyskar som deltog i eller bevittnade verkställigheten av "Den slutliga lösningen", antingen som medlemmar i SS eller i Einsatzgrupper, som vakter i döds- och koncentrationslägren och som poliser i det ockuperade Europa eller tillsammans med Wehrmacht trupperna.

[ top ]

18. Fanns det stöd bland alla tyskar för Hitlers planer på judeförföljelsen?
Även om inte hela den tyska befolkningen stödde Hitlers förföljelse av judar, finns det heller inga bevis för att någon storskalig protest ägt rum beträffande behandlingen av judar. Det fanns tyskar som utmanade bojkotten från 1 april 1933 genom att avsikligt handla i judiska affärer, men de var mycket få. En del av de som var motståndare till Hitler var trots detta positiva till den antijudiska politiken. Bland prästerna fanns domprost Bernhard Lichtenberg från Berlin, som dagligen bad offentligt för judar och deporterades följaktligen till ett koncentrationsläger. Andra präster utvisades när de inte medverkade i nazistisk antisemitisk politik men de flesta följde direktiven mot den tyskjudiska befolkningen utan att protestera öppet.
[ top ]
19. Kände folken i de ockuperade länderna till nazisternas planer för judarna? Hur förhåll de sig till dessa? Sammarbetade de med nazisterna mot judarna?
Inställningen till förföljelse och förintelse av judarna varierade hos den lokala befolkningen mellan ivrigt samarbete med nazisterna och aktiv hjälp till judarna. Det är därför svårt att framföra allmänt gällande påståenden. I varje land var situationen unik. Dock fanns det mycket bredare kunskap om "Den slutliga lösningen" i Östeuropa - särskilt i Polen, Sovjetunionen och Baltikum (Estland, Lettland och Litauen) - eftersom den genomfördes i dessa länder. I andra länder hade den lokala befolkningen mer begränsad tillgång till information om detaljerna i "Den slutliga lösningen".

I varje land som nazisterna ockuperade, med undantag för Danmark, var en stor del av lokalbefolkningen beredd att helhjärtat medverka i morden på judarna. Detta gällde särskilt i Östeuropa där den hätska antisemitismen hade en långvarig tradition och där olika nationella grupper som före ockupationen hade befunnit sig under sovjetiskt herravälde hoppades att tyskarna skulle återställa deras nationella oberoende. I flera europeiska länder fanns det lokala fascistiska rörelser som allierade sig med nazisterna och vars medlemmar deltog i antijudiska aktioner, exempelvis Järnvakten i Rumänien och Pilkorsarna i Slovakien. Man får dock inte förglömma att det i varje europeiskt land också fanns människor som satte sina liv på spel för att rädda judar. I ett antal länder fanns det också grupper som hjälpte judarna, som holländska Joop Westerweels grupp, polska Zegota och italienska underjordiska Assisi .

[ top ]

20. Kände de allierade och människorna i den fria världen till händelserna i Europa?
De olika åtgärder som nazisterna vidtog före "Den slutliga lösningen" offentliggjordes allteftersom och rapporterades därför i pressen. Utrikeskorrespondenterna kommenterade alla stora antijudiska aktioner som ägde rum i Tyskland, Österrike och Tjeckoslovakien före andra världskrigets början. Efter krigsutbrottet blev det svårare att få information men icke desto mindre publicerades rapporter angående judarnas öde. Trots att nazisterna inte offentliggjorde "Den slutliga lösningen" började detaljer läcka ut till västländerna mindre än ett år efter det att de systematiska morden på judarna hade påbörjats. Den första rapport, där en plan för massförintelse av judarna nämndes smugglades ut ur Polen av Bund (en judisk politisk organisation med socialistisk inriktning) och nådde England våren 1942. Detaljerna i denna rapport nådde de allierade genom källor i Vatikanen, uppgiftslämnare i Schweiz och den polska motståndsrörelsen. (Jan Karski, ett sändebud från den polska motståndsrörelsen, hade smugglats ut ur dödslägret Belzec efter att ha sett massmorden och han träffade både Franklin Roosevelt och den brittiske utrikesministern Anthony Eden personligen för att berätta om det han sett och upplevt.). Sent i november 1942 bekräftade den amerikanska regeringen för judiska ledare att dessa rapporter existerade. Rapporterna offentliggjordes direkt därpå. Även om detaljerna inte var kompletta och heller inte helt riktiga var de allierade vid ett relativt tidigt datum medvetna om större delen av de övergrepp som tyskarna gjorde sig skyldiga till gentemot judarna.
[ top ]
21. Hur reagerade de allierade på förföljelsen av judar?
De allierade reagerade otillräckligt på förföljelsen och förintelsen av den europeiska judendomen. Så sent som i januari 1944 tillkom en organisation, Världsflyktingstyrelsen, för det uttryckliga ändamålet att rädda nazismens offer. Dessförinnan hade nästan ingenting gjorts för de hotade judarna. Den 17 december 1942 fördömde de allierade för första gången offentligt nazisternas grymheter mot judar.

Inga försök gjordes att uppmana de lokala befolkningarna i Europa att i möjligaste mån störa nazisterna i det systematiska mördandet av judar. Till och med efter tillkomsten av Världsflyktingstyrelsen vägrade de allierade att bomba utrotningslägret Auschwitz och/eller järnvägsspåren dit. Detta trots att de allierades bombflyg då deltog i operationer mot industrier i närheten av lägret och att man dessutom var väl underrättad om lägrets läge och funktion.

Andra praktiska hjälpåtgärder saknades beträffande flyktingproblemen. Tiotusentals judar sökte inresevisum till USA, men de flesta blev utestängda av den rigorösa amerikanska immigrationspolitiken. Inte ens den relativt låga inresetillståndskvoten fylldes vid alla tillfällen. Detta trots att antalet ansökningar vanligtvis var många gånger större än antalet tillgängliga platser. Flyktingkonferenserna i Evian (1938) och på Bermuda (1943) bidrog överhuvudtaget inte till lösningen av flyktingproblemet. I Evian förklarade representater för de inbjudna staterna att ingen ändring skulle göras i deras immigrationslagar. Storbritannien kunde emellertid tänka sig att ändra sina lagar om Palestina inte blev involverat. På Bermuda, befattade sig inte delegaterna alls med de judar, som redan var i nazisternas våld. Diskussionen gällde då endast sådana flyktingar, som redan lyckats fly till neutrala länder.

Följande praktiska åtgärder kunde dock ha bidragit till att rädda judar:

Tidsbegränsade uppehållstillstånd. Uppmjukning av regler för inresetillstånd. Upprepade och tydliga varningar till Nazityskland resp till lokala befolkningar i hela Europa, att alla som deltager i förintelsen av judar kommer att hållas ansvariga.

[ top ]

22. Vilka är "De Rättfärdiga Bland Folken?"
Uttrycket "De Rättfärdiga Bland Folken", kallade även "De Rättfärdiga Icke-Judar", betecknar sådana icke-judar som hjälpte judar under Förintelsen. Det fanns "Rättfärdiga Bland Folken" i alla de länder som ockuperades av eller var allierade med Nazityskland. Deras gärningar bidrog ofta till att rädda judiska liv. Yad Vashem, Israels Nationella Minnesmonument tillägnat Förintelsen, tilldelar sådana individer speciella utmärkelser. Till dagens datum har Yad Vashem, efter en noggrann undersökning av varje individuellt fall, delat ut ca 10.000 sådana utmärkelser av tre olika kategorier. Landet med flest hedrade "Rättfärdiga Icke-Judar" är Polen. Landet med den största andelen (per capita) är Nederländerna. Siffran 10.000 är långtifrån komplett då flera fall aldrig har anmälts, vanligtvis därför att de som hjälpts, hunnit dö under tiden. Dessutom omfattar siffran 10.000 endast sådana personer, som riskerade livet genom sina hjälpaktioner och ej sådana, som hjälpte judar utan att sätta sina egna liv på spel.
[ top ]
23. Var judar i den fria världen medvetna om förföljelsen och förintelsen av den europeiska judendomen och om så var fallet, hur reagerade de?
Nyheter om förföljelse och undergång av den europeiska judenheten bör delas upp i två perioder. De åtgärder som nazister genomförde innan "Den slutliga lösningen" påbörjades, genomfördes offentligt och publicerades i alla tidningar. Före andra världskriget rapporterade utländska korrespondenter alla större sådana åtgärder som vidtagits i Tyskland, Österrike och Tjeckoslovakien. Efter krigsutbrottet försvårades spridningen av informationen. Nyheter om judarnas öde publicerades dock fortfarande.

I motsats härtill utannonserades inte "Den slutliga lösningen" offentligt. Det dröjde därför längre innan den informationen nådde ut till den fria världen. Nyheter om massmord på judar samt nazisternas planer på att förinta den europeiska judenheten publicerades i den judiska pressen i december 1942.

Reaktioner bland judar i den fria världen bör också delas upp i två perioder, före och efter nyheten om "Den slutliga lösningen". Under de första åren av nazistregimen koncentrerades alla ansträngningar till att underlätta judisk emigration från Tyskland (även om det var ett flertal som inte accepterade detta som en lösning) och till att bekämpa tysk antisemitism. Olyckligtvis rådde delade meningar om vilka metoder som var lämpliga att vidta för att uppnå dessa mål. Effektiva tillvägagångsätt motverkades ofta på grund av bristande inre enighet. Ytterst få judiska ledare insåg farans hela vidd och omfattning. Sedan nyheter om "Den slutliga lösningen" kommit ut, påbörjades försök att via neutrala stater styra räddningsaktioner och hjälpsändningar till judar i nazistockuperade områden. Dessa försök var långt ifrån effektiva och de hindrades ytterligare genom motstånd från olika länders regeringskretsar. Ytterligare försök att uppnå en enad inre (judisk ) front misslyckades.

[ top ]
24. Insåg judarna i Europa vad som skulle hända dem?
Man måste ha klart för sig vad de potentiella offren kunde veta om "Den slutliga lösningen". Nazisterna varken offentliggjorde eller talade öppet om den. De ansträngde sig för att föra offren bakom ljuset i syfte att förhindra eller åtminstone begränsa eventuellt motstånd. Innan och under deportationen informerades offren om att de skulle "förflyttas". Nazisterna hade fått dem att tro att livsvillkoren på destinationsorten i "öst" skulle bli mycket bättre än i gettona. I vissa läger tvingades fångarna att efter ankomsten skriva hem och berätta om vilka fantastiska betingelser den nya vistelseorten erbjöd. Tyskarna skydde inga medel för att hålla operationerna hemliga. Vidare, föreföll det vid denna tid helt otroligt att människor - allra minst de civiliserade tyskarna - kunde bygga läger inredda med speciell utrustning för massmord. Efter det att tyska trupper befriade judar från tsarväldet under första världskriget, betraktades tyskarna av många judar som liberala, civiliserade människor. De judar som lyckats fly från utrotningsläger och nådde gettona, möttes vanligtvis av misstro. T.o.m. judar, som hade hört en hel del om utrotningsläger, hade svårt att ta till sig berättelser om vad tyskarna där hade för sig. Då varje judiskt getto i det ockuperade Europa nästan helt var isolerat från de övriga, spreds inte informationen tillräckligt snabbt. Det var utan tvivel så att många europeiska judar inte kände till "Den slutliga lösningen". Detta bekräftas av såväl tyska dokument som av överlevandes vittnesmål.
[ top ]
25. Hur många judar lyckades fly från Europa före Förintelsen?
Det är svårt att uppskatta antalet judar som före andra världskriget lyckades fly från Europa, då tillgänglig statistik är inkomplett på den punkten. Mellan åren 1933 - 1939, lämnade 355.278 tyska och österrikiska judar sina hem. (Somliga immigrerade till länder som senare invaderades av Nazityskland). Under samma period, invandrade 80.860 polska judar till Palestina och 51.747 europeiska judar anlände till Argentina, Brasilien och Uruguay. Under åren 1938-1939, utvandrade ca 35.000 judar från Böhmen och Mähren (Tjeckoslovakien). Shanghai, den enda plats på jorden där man inte krävde inresevisum, mottog ca 20.000 europeiska judar av tyskt ursprung på flykt. Invandringsiffror till länder där alla dessa flyktingar fick fristad, är ej tillgängliga. Många länder förde inte någon flyktingstatistik som var uppdelad på etniska grupper. Det är därför omöjligt att beräkna det exakta antalet judiska flyktingar.
[ top ]
26. Vilka ansträngningar gjordes för att rädda judar på flykt från Tyskland före andra världskrigets utbrott?
Olika organisationer försökte underlätta emigration av judar (och förföljda icke-judar) från Tyskland. Bland de mest aktiva var "Jewish Agency for Palestine", "Joint", HICEM, Central Brittisk Fond för Tyska Judar, Riksombudsman för Tyska Judar resp icke- judiska grupper, t ex Generalkommissarien för Flyktingsfrågor, utsedd av Nationernas Förbund samt "American Friends Service Committee". Bland hjälpprogrammen kan nämnas "Transfer Agreement" mellan "Jewish Agency" och den tyska regeringen. Denna överenskommelse underlättade för immigranter till Palestina att föra ut sina pengar från Tyskland. Villkoret var att tyska varor samtidigt importerades. Andra ansträngningar fokuserades på omskolning av blivande emigranter för att öka deras möjlighet att få inresevisum till sådana länder, som avvisade folk med vissa yrken. Andra grupper försökte hjälpa under olika faser av flyktingsarbetet: urval av kandidater för emigration, transport av flyktingar, hjälp i absorptionscentra för immigranter, etc. Vissa grupper försökte underlätta emigrationen genom att mobilisera hjälp från regeringar och internationella organisationer för att finna fristad för flyktingar. Nationernas Förbund upprättade ett organ för hjälp till flyktingar, men detta var inte särskilt framgångsrikt då det inte hade någon politisk makt och mycket begränsade ekonomiska medel till sitt förfogande.

USA och Storbritannien sammankallade en konferens 1938 i Evian i Frankrike för att finna en lösning på flyktingsproblemet. Med undantag för Dominikanska Republiken vägrade de församlade staterna att ändra sina rigorösa inreseregler som hindrade en storskalig immigration.

Den Internationella Flyktingkommittén, som bildades vid Eviankonferensen, inledde 1939 förhandlingar med ledande tyska tjänstemän för att flytta ett stort antal tyska judar från Tyskland. Dessa ansträngningar misslyckades. Så tidigt som 1934, försökte man ordna en illegal immigration av judar till Palestina, men dessa försök stoppades och förhindrades ända fram till 1938. Ansträngningar i stor skala återupptogs under Mossad le-Aliya Bet, revisionistzionister och enskilda grupper. Försök gjordes också, med viss framgång, att underlätta illegal invandring av judar till olika länder i Latinamerika.

[ top ]
27. Varför var så få flyktingar i stånd att fly från Europa före andra världskrigets utbrott?
Huvudanledningen till att ett relativt litet antal flyktingar lämnade Europa före andra världskrigets utbrott var en restriktiv immigrationspolitik i tilltänkta värdländer. I t ex USA var antalet invandrare begränsat till 153.744 per år, dividerat med antalet ursprungsländer. Invandringsreglerna var så rigorösa, att tillgängliga kvoter sällan kunde fyllas. Planer på att underlätta invandringen utanför kvoterna kunde ej verkställas då den amerikanska allmänheten ständigt opponerade sig mot att släppa in ännu flera flyktingar. Andra länder, speciellt i Latinamerika, tillämpade likartade eller t o m än mer restriktiva immigrationsregler och därigenom stängdes dörrarna för de potentiella invandrarna från Tredje Riket.

Storbritannien var något mer liberalt än USA i invandringsfrågor. Där vidtogs emellertid åtgärder för att allvarligt begränsa judisk immigration till Palestina. I maj 1939, utfärdade britterna en "Vitbok", som stipulerade att endast 75.000 invandrare skulle släppas in i Palestina under de följande fem åren (10.000 per år plus ytterligare 25.000). Detta beslut hindrade hundratusentals judar från att fly från Europa.

De länder som hade de största möjligheterna att ta emot stora skaror flyktingar, vägrade konsekvent att öppna sina gränser. Trots att huvudsyftet med Eviankonferensen var att finna en lösning på flyktingsproblemet, blev det endast Dominikanska Republiken, som förklarade sig villig att godkänna immigration i stor skala. USA och Storbritannien föreslog förflyttning av judar till underutvecklade områden (t ex Guyana, f. d. Brittiska Guyana, och Filippinerna), men dessa var inte några lämpliga alternativ. Man bör dock komma ihåg två viktiga saker. Under perioden före andra väldskrigets utbrott var tyska myndigheter för judisk emigration. Under den tiden fanns ej några operativa planer på att döda judar. Syftet var att få dem att lämna Tyskland, om nödvändigt, med våld. Det är också viktigt att tänka på de tyska judarnas attityder. Medan många tyska judar initialt hyste en motvilja mot att emigrera, ändrade majoriteten av dem radikalt sin inställning efter "Kristallnatten" (Natten av Krossat Glas ), 9-10 november 1938. Om det då hade funnits tillflyktsorter, skulle många fler judar kunnat emigrera.

[ top ]
28. Vad var Hitlers yttersta mål när han startade andra världskriget?
Hitlers yttersta mål med andra världskriget var att etablera ett Ariskt Imperium som sträckte sig från Tyskland till Ural. Han betraktade detta område som ett territorium naturligt tillhörande det tyska folket, ett område som det tyska folket var berättigat till genom sitt behov av "Lebensraum" (living space). Nazisterna ansåg att dessa områden behövdes för att de tyska bönderna skulle tillförsäkras tillräckligt med odlingsbar mark. Hitler vidhöll att dessa områden var nödvändiga för att bevara den ariska rasen och för att säkra dess dominans.

Det är tämligen säkert att Hitler räknade med att kriget i öst skulle ställa nazisterna inför nödvändigheten att lösa allvarliga rasproblem, med tanke på befolkningstrukturen på dessa områden. Följaktligen hade nazister detaljerade planer på att underkuva de slaviska folken och utnyttja dem som en källa till billig arbetskraft åt tyska bönder. De element bland den lokala befolkningen, som hade högre "raskvalitet", skulle förflyttas till Tyskland och uppfostras som "arier".

Hitler ansåg att också "lösningen av den judiska frågan" var kopplad till erövring av de östra territorierna. Dessa områden hade stora judiska befolkningsgrupper och skulle förfaras med därefter. Trots att på detta stadium ännu inte fanns någon operativ plan för en massförintelse av judar, hade Hitler klart för sig att det var nödvändigt att finna något slags radikal lösning. Man talade också om att uppföra ett judiskt reservat på ön Madagascar eller nära Lublin i Polen. När Hitler gav sina trupper order att invadera Sovjet, bifogade han också instruktioner att sätta igång "Den slutliga lösningen", det systematiska mördandet av Europas judiska befolkning.

[ top ]
29. Fanns det någon opposition mot Hitler inom Nazityskland?
Under Tredje Rikets existens fanns flera grupper, som motsatte sig nazistregimen och vissa inslag i dess politik. De deltog i praktisk motståndspolitik i varierande omfattning vid olika tidpunkter och med olika metoder och målsättningar.

Från början bestod oppositionen av vänstergrupper och ett antal besvikna konservativa individer; senare anslöt sig också kyrkliga grupperingar, statstjänstemän och affärsmän. I och med att krigslyckan vände kom vissa kretsar från militärmakten att spela en aktiv roll i motståndet mot Hitler. Det fanns dock aldrig någon enad motståndsrörelse inom Tyskland.

[ top ]
30. Försökte judarna att bekämpa nazisterna? Hur framgångsrika var dessa försök?
Trots den svåra situation som judarna försattes i under nazistockupationen av Europa engagerade sig många i väpnat motstånd mot nazisterna. Motståndet kan delas upp i tre olika typer av väpnad aktivitet: uppror i getton, motstånd i koncentrations- och utrotningsläger samt partisankrigföring.

Upproret i Warszawas getto, som pågick ca fem veckor med början den 19 april 1943, är det mest kända exemplet av väpnat judiskt motstånd. Det gjordes även uppror i flera andra getton, där således judar kämpade mot nazisterna.

Trots de fruktansvärda omständigheterna i utrotnings-, koncentrations- och arbetslägren, har judiska fångar rest motstånd i följande läger: Treblinka (2 augusti 1943); Babi Yar (29 september, 1943); Sobibór (October 14, 1943); Janowska (19 november, 1943); och Auschwitz (7 oktober, 1944).

Judiska partisanenheter var aktiva i ett flertal områden, exempelvis Baranowice, Minsk, Nalibokiskogen och Wilno. Den samlade effekten av det judiska motståndet var inte militärt avgörande. Det spelade heller inte någon avgörande roll för segern över Nazityskland. Emellertid resulterade det i att otaliga judar räddades. Det orsakade också tyska förluster i form av döda och sårade samt ansenliga skador på tysk egendom och kränkning av den tyska självkänslan.

[ top ]
31. Vad var Judenrat?
"Judenrat" var ett råd bestående av judar som tillsattes av nazisterna i varje judisk befolkningsgrupp eller getto. Enligt ett direktiv utfärdat den 21 september 1939 av Reinhard Heydrich från SS, måste ett Judenrat tillsättas i varje judisk församling i det ockuperade Polen. I spetsen för dessa Judenrat stod ansedda medlemmar av den judiska befolkningsgruppen. Judenrat hade ansvaret för genomförandet av den tyska förvaltningens dekret rörande judar, deras administration och andra angelägenheter. Dessa funktioner placerade Judenrat i en mycket ansvarsfull, men kontroversiell ställning, och deras handlingar debatteras fortfarande av historiker. Den goda viljan hos Judenratledare har aldrig ifrågasatts. Däremot så har deras taktik och metoder ofta kritiserats. Bland de mest kontroversiella Judenratledarna var Mordechaj Rumkowski i Ldz och Jacob Gens i Wilno. Bägge rättfärdigade fall, där vissa judar "offrades" för att möjliggöra räddning av andra. Ledare och medlemmar i Judenrat påtog sig ansvaret för den judiska befolkning de företrädde. De saknade emellertid den kraft som krävdes för att framgångsrikt kunna förhindra nazisternas planer på förintelse av alla judar.
[ top ]
32. Har internationella organisationer, som t.ex Röda Korset, hjälpt offren för nazisternas förföljelse?
Under andra världskriget gjorde Internationella Röda korset (IRC) mycket litet för att hjälpa judiska offer för nazisternas förföljelse. Dess aktiviteter kan delas upp i följande perioder:
1. 1 september 1939 - 22 juni 1941
IRC begränsade sina aktiviteter till att sända matpaket till nödställda i det nazistockuperade Europa. Paketen distribuerades enligt direktiv från Tyska Röda korset. Under hela denna tid, fogade sig IRC i det tyska påståendet att de som inspärrats i getton och koncentrationsläger utgjorde en säkerhetsrisk för Tyska Riket och därför skulle uteslutas från IRCs hjälp.
[ top ]
2. 22 juni - sommaren 1944
Trots talrika vädjanden från judiska organisationer, vägrade IRC konsekvent både att offentligt protestera mot massförintelsen av judar och icke- judar i koncentrations- och utrotningsläger och att ingripa för att rädda offren från döden. IRC vidhöll sitt argument att varje offentlig protest i längden skulle skada offren. Samtidigt försökte IRC sända matpaket till de individer vars adresser de kände till.
3. Sommaren 1944 - maj 1945
Efter intervention av sådana prominenta figurer som president Franklin D. Roosevelt och den svenske kungen vände sig IRC till Ungerns regent, Miklós Horthy, för att stoppa deporteringen av judar.

IRC insisterade dock på att få inspektera koncentrationsläger, och en delegation fick tillstånd att besöka "modellghettot" i Theresienstadt. Tillståndet beviljades 9 månader efter ansökan, vilket gav nazisterna tid att genomföra en försköning av gettot. Detta lurade IRC-delegationen att tro att levnadsvillkoren i Theresienstadt var tillfredställande och att internerna där kunde tillbringa sina dagar i lugn och ro. När delegationen hade rest sin väg, deporterades de flesta av fångarna till Auschwitz.

Detta första besök, som ägde rum den 23 juli 1944, rapporterades på ett mycket positivt sätt till medlemmar i IRC. Judiska organisationer protesterade kraftfullt och begärde att en annan delegation skulle besöka lägret. Begäran avslogs. Ett upprepat besök i lägret tilläts först kort innan krigsslutet.

[ top ]
33. Hur behandlades judarna i de länder som ockuperades av japanerna och italienarna, vilka under kriget var Tysklands bundsförvanter?
Varken italienarna eller japanerna samarbetade med Tyskland beträffande "Den slutliga lösningen" trots att dessa länder var Tysklands bundsförvanter under andra världskriget. Även om italienarna efter tyskt påbud införde diskriminerande lagstiftning mot de italienska judarna vägrade Mussolinis regering konsekvent att delta i "Den slutliga lösningen" och att utvisa Italiens judiska medborgare. I de områden i Frankrike, Grekland och Jugoslavien som italienarna ockuperade skyddades judarna från utvisning och förföljelse. När tyskarna avsatte Badoglioregeringen 1943 blev de italienska judarna samt de judar som bodde under den italienska ockupationsmaktens skydd även de offer för "Den slutliga lösningen".

Japanerna var också relativt toleranta mot judar både i sitt eget land och i de områden som ockuperats. Trots att tyskarna utövade påtryckningar för införande av stränga åtgärder mot judarna vägrade japanerna ge efter. Fram till våren 1941 tilläts flyktingar söka skydd i Japan och de judar som befann sig i den del av Kina som ockuperats av Japan blev väl behandlade. Under sommaren och hösten 1941 blev flyktingarna i Japan överflyttade till Shanghai men inga åtgärder mot dem vidtogs förrän tidigt under 1943 då de tvingades flytta in i gettot i Hongkew. Även om livsvillkoren där knappast var tillfredsställande var detta getto vida överlägset dem som fanns under tysk kontroll.

[ top ]
34. Vad hade kyrkan för inställning till judeförföljelserna? Talade påven ut mot nazisterna?
När nazisterna tog makten var katolska kyrkans överhuvud påven Pius XI. Under ämbetstiden begränsade han sitt engagemang till icke-ariska katoliker. Trots att han i en påvlig encyklika 1937 uttryckligen skrev att myterna om "ras" och "blod" var oförenliga med kristen lärdom, nämnde han aldrig antisemitism. Hans efterträdare Pius XII (Kardinal Pacelli) var en tyskvän som förblev neutral genom hela andra världskriget. Även om Vatikanen så tidigt som 1942 fick detaljerad information om morden på judarna i koncentrationslägren begränsade påven sina offentliga uttalanden till att uttrycka sympati för orättvisans offer och till uppmaningar för ett humanare uppförande i kriget.

Trots den uteblivna reaktionen från påven Pius XII spelade flera påvliga sändebud en viktig roll i räddningsförsöken. Särskilt aktiva var sändebuden i Ungern, Rumänien, Slovakien och Turkiet. Det är oklart huruvida de i någon mån agerade efter direktiv från Vatikanen. Den katolska kyrkan i Tyskland opponerade sig inte mot nazisternas antisemitiska kampanj. Kyrkoregister gjordes tillgängliga för statliga myndigheter som letade efter personer med judiskt ursprung och hjälpförsöken till de förföljda begränsades till icke-ariska katoliker. Katolska präster protesterade mot nazisternas eutanasiprogram men få (med undantag för Bernard Lichtenberg) protesterade mot morden på judarna.

I västra Europa fördömde katolska präster offentligt judeförföljelserna och deltog aktivt i räddningen av judar. I östra Europa fanns det i allmänhet en större motvilja. Dr. Jozef Tiso, en katolsk präst som var statschef för Slovakien, samarbetade aktivt med tyskarna liksom många andra katolska präster.

Reaktionerna hos protestantiska och östra ortodoxa kyrkor var olika. Inom protestantiska kyrkan i Tyskland, till exempel, lydde nazistiska anhängare den antijudiska lagstiftningen och till och med uteslöt kristna med judiskt ursprung från medlemskap. Pastor Martin Niemöllers Bekännelsekyrka försvarade kristna inom kyrkan som hade judiskt ursprung men underlät att protestera offentligt mot förföljelsen av dem. Med undantag för en promemoria som skickades till Hitler i maj 1936, fördömde kyrkan heller inte åtgärderna mot judarna.

I det ockuperade Europa varierade ställningstagandena bland de olika protestantiska kyrkorna. I flera länder (Danmark, Frankrike, Nederländerna och Norge) utfärdade bykyrkor och/eller präster offentliga protester när nazisterna började utvisa judar. I andra länder (Bulgarien, Grekland och Jugoslavien) ingrep ortodoxa kyrkan för judarna. De vidtog åtgärder som i vissa fall ledde till räddning av många judar.

Icke-katolska ledare i Österrike, Belgien, Böhmen-Mähren, Finland, Italien, Polen och Sovjetunionen underlät att utfärda några offentliga protester mot judeförföljelser.

[ top ]
35. Hur många nazistiska förbrytare fanns det? Hur många blev dömda?
Vi känner inte till det exakta antalet nazistiska förbrytare eftersom den tillgängliga dokumentationen är ofullständig. Nazisterna själva förstörde många känsliga dokument och det finns fortfarande många förbrytare som inte har identifierats och ställts inför rätta.

Till dem som begått krigsförbrytelser hör de individer som påbörjade, planerade och dirigerade mordoperationerna samt de som underlättade morden på europeiska judar genom kunskap, medhåll och passivt deltagande.

Bland dem som i själva verket verkställde "Den slutliga lösningen" fanns regeringsledamöter, ledarna för nazistpartiet och Huvudbyrån för rikets säkerhet. Dessutom deltog hundratusentals medlemmar i Gestapo, SS, Einsatzgrupper, polisen, armén och befintliga tjänstemän i förföljelsen och förintelsen av de europeiska judarna. Utöver dessa fanns tusentals individer i det ockuperade Europa som samarbetade med nazisterna i dödandet av judar och andra oskyldiga civila.

Det saknas fullständiga statistiska uppgifter om antalet förbrytare som ställts inför rätta men antalet är utan tvekan långt mindre än det sammanlagda antalet deltagare i "Den slutliga lösningen". De ledare för Tredje Riket som greps av de allierade dömdes av den Internationella Militära Tribunalen i Nürnberg mellan 20 november 1945 och 1 oktober 1946. Efter denna period fortsatte de allierades ockupationsmakt att döma nazister; de viktigaste rättegångarna ägde rum i den amerikanska zonen (The Subsequent Nürnberg Proceedings). Sammanlagt dömdes 5.025 naziförbrytare mellan 1945 och 1949 i de amerikanska, engelska och franska zonerna. Därutöver dömdes ett okänt antal personer i den sovjetiska zonen. Dessutom förbereddes listor genom FN:s Kommission för krigsförbrytelser. Dessa förbrytare dömdes senare av domstolar i de allierade länderna och i de länder som ockuperats av nazisterna under kriget. I dessa länder har ett stort antal rättegångar genomförts med anledning av de brott som begicks inom landets gränser. Till exempel har polska tribunaler dömt ca 40.000 personer och ett stort antal förbrytare dömdes i andra länder. Sammanlagt har ca 80.000 tyskar dömts för brott mot mänskligheten och antalet lokala kollaboratörer uppgår till tiotusentals individer. Ett särskilt omnämnande förtjänar Simon Wiesenthal vars aktiviteter har lett till att över tusen naziförbrytare gripits.

Redan så tidigt som 1945 började domstolarna i Tyskland fungera normalt. Fram till 1969 hade nästan 80.000 tyskar blivit föremål för utredning och över 6.000 har dömts. Under 1958 etablerades en särskild myndighet i Ludwigsburg i den Tyska Förbundsrepubliken (Västtyskland) för att bistå i utredningen av brott som begicks av tyskar utanför Tyskland. Denna myndighet har medverkat i hundratals stora utredningar. Ett av de största problemen vid dömandet av krigsförbrytare i Tyska Förbundsrepubliken (samt i Österrike) har varit att straffutmätningen har varit oproportionerligt mild. En del rättegångar har också hållits i Tyska Demokratiska Republiken (Östtyskland) men ingen statistik finns tillgänglig varken beträffande antalet dömda eller straffutmätningen.

[ top ]
36. Vad var Nürnbergrättegångarna?
Termen "Nürnbergrättegångarna" avser de rättegångar mot nazistiska krigsförbrytare som hölls i två omgångar efter kriget. De första rättegångarna hölls mellan 20 november 1945 och 1 oktober 1946, inför den Internationella Militära Tribunalen (IMT) som bestod av ombud för Frankrike, Storbritannien, Sovjetunionen och USA. Rättegångar fördes mot de politiska, militära och ekonomiska ledarna för Tredje Riket som gripits av de allierade. Bland de åtalade fanns Göring, Rosenberg, Streicher, Kaltenbrunner, Seyss-Inquart, Speer, Ribbentrop och Hess (många av de mest framstående nazisterna - Hitler, Himmler och Goebbels m.fl - begick självmord och blev inte ställda inför rätta). Den andra omgången rättegångar hette "The Subsequent Nürnberg Proceedings" och fördes inför Nürnberg Militära Tribunaler (NMT) som inrättades särskilt av OMGUS (Office of the United States Government for Germany). Trots att domarna inom NMT var amerikanska medborgare, ansåg tribunalens medlemmar att den var internationell. Tolv högtstående personer dömdes och bland dem fanns regeringsledamöter, diplomater, läkare som utfört medicinska experiment och SS officerare som hade begått brott i koncentrationslägren eller varit delaktiga i folkmordsaktioner på ockuperade områden.
[ top ]

[Home] [Index] [Courage to Remember] [Glossary of the Holocaust] [Educational Resources] [36 Questions About Holocaust] [Library] [Bookstore]

Copyright © 1997, The Simon Wiesenthal Center
9760 West Pico Boulevard, Los Angeles, California 90035